Härliga tider

Egentligen började jag längta efter detta redan i oktober. När första snöfallet kom och det började frysa på vattenpölarna. Jag undrade hur det skulle bli denna vinter. Om det var någon mening att se över grejerna inför en ny säsong eller ej. Visserligen var ju förra vintern riktigt bra och det gick att hålla på till strax före påsk. Men när det gäller sådana ting kan man ju aldrig veta i förväg. Bara att hoppas alltså.

Så idag var jag ute på isen för första gången denna vinter. Jag har blivit lite mer förståndig och vaksam nu. Ger mig inte ut förrän jag antar att isen bör vara mellan 20 och 30 centimeter tjock. För kanske fem år sedan gick jag ut strax efter jul. Det var som en fix idé att jag var tvungen. En bra bit ut visade det sig att isen bara var 10 centimeter. Dessutom varierade tjockleken och öppet vatten syntes vid en liten ö. På så sätt får man inga bra minnen.

Idag, däremot, efter en halkig marsch rakt ut på en av vårt lands stora sjöar öppnade sig underbara vyer i närheten av den bebodda ö som heter Valen. Det är detta jag varje vinter längtar efter: De mjuka pastellfärgerna och solljusets reflexer i den blågrå isen. I fonden Kilsbergens tydliga relief mot horisonten. Tre väldiga havsörnar som stora klumpar på isen.

Inte heller gör det något att jag numera känner till några riktigt bra aborrställen. Om jag får fem kilo eller som idag fem skapliga borrar spelar mindre roll. Det är storheten i panoramat som räknas. Kanske också att klara de 4-5 kilometrarna utan snöskoter eller spark. Att få känna att jag lever fullt ut och klarar av 6 timmar i detta öppna islandskap. Fast nästa gång ska dubbarna på under kängorna. Det skulle vara djupt olyckligt att ytterligare förlänga vårdköerna vid centralortens avdelning för frakturer.

Hälsningar


Lars-Eric Nilsson

Un año de reposo

En mi iglesia hemos celebrado la comunión, la santa cena hoy. Leí unos versículos de Hebreos, capítulo cuatro. "Por tanto queda un reposo para el pueblo de Dios. Porque el que ha entrado en su reposo, también él mismo ha reposasdo de sus obras, como Dios de las suyas (9,10)"

Animé a los participantes de la reuñión a no seguir arrastrando los problemas del año pasado. A reconciliarse con las faltas del año finalizado. Los buenos propósitos no alcanzados. Todo lo que se ha querido hacer a menudo se ha disminuido a casi nada a la hora de la realidad.

Los animé a entrar a reposo en este año recién empezado. No a quedar sin hacer nada. Más bien buscar las fuerzas, las buenas ideas y la fantasía de Dios. Será como esquiar haciendo huellas donde nadie ha estado antes o como navegar en un mar inmenso sin haber por completo decidido el rumbo.

Lars-Eric Nilsson