días engañosos
más cortos
poquito a poco
como si no
dieramos cuenta
temperaturas
bajando a pique
mantel blanco
allí fuera
a la hora
de la luz
acogerse
a esta luz
como un hambriento
malacostumbrado
un ciego errante
buscando las migas
de un verano
perdido
Lars-Eric Nilsson
torsdag 30 september 2010
torsdag 23 september 2010
Lingonskog
Den här sommaren gick jag aldig ut i skogen för att plocka blåbär. Det var en sorts protest för jag tyckte att det fanns så lite blåbär. De som fanns såg dessutom små och eländiga ut.
Lingonplockning är något som man ska göra när hösten kommit på allvar. Det är lite riskfyllt. Om man går ut för tidigt så är hälften av lingonen helvita eller röda på ena halvan och kritvita på den andra. Väntar man för länge så får man hålla till godo med de rester som finns kvar när alla andra har hunnit före.
Den här gången väntade jag länge och jag fick snoka runt väldigt mycket. Många av klasarna satt illa till. Långt nere i gräset eller under nedfallna kvistar. Men de hade en härlig mättad färg. Mörkröda med inslag av brunt.
Att vara flera timmar i sträck ute i skogen har en klart läkande effekt. Man behöver ta sig ut ibland för att bli påmind om detta faktum! För mig har skogen ända sedan tonåren varit en god vän. Alla gamla minnen kommer upp helt ostrukturerat. Igår i lingonskogen förstod jag vad det handlade om: DISKRENSNING.
Min vän skogen hjälper mig att ta bort alla cockies och alla spår av tvivelaktiga hemsidor jag varit inne på i mitt liv. Dessutom kan jag ge min tillåtelse till att vissa skadliga gamla filer tas bort för att slängas i papperskorgen där de borde legat för flera år sedan!
En sista sak vill jag berätta från min lingonskog. När det började gå mot skymningen hörde jag några karakteristiska skrik över trädtopparna. Gäss i plogformation. Två riktigt stora plogar med några minuters mellanrum. Det kanske inte är så mycket att notera. När lingonen är mörkröda så flyger vildgässen mot varmare trakter. De vet att det nu gäller att ta sig härifrån. Men det märkliga var att dessa plogar flög åt fel håll! De stackars gässen var i god fart på väg mot nordväst. Hoppas att de senare insåg sitt misstag och gjorde en U-sväng där uppe i skyn.
Lars-Eric Nilsson
Lingonplockning är något som man ska göra när hösten kommit på allvar. Det är lite riskfyllt. Om man går ut för tidigt så är hälften av lingonen helvita eller röda på ena halvan och kritvita på den andra. Väntar man för länge så får man hålla till godo med de rester som finns kvar när alla andra har hunnit före.
Den här gången väntade jag länge och jag fick snoka runt väldigt mycket. Många av klasarna satt illa till. Långt nere i gräset eller under nedfallna kvistar. Men de hade en härlig mättad färg. Mörkröda med inslag av brunt.
Att vara flera timmar i sträck ute i skogen har en klart läkande effekt. Man behöver ta sig ut ibland för att bli påmind om detta faktum! För mig har skogen ända sedan tonåren varit en god vän. Alla gamla minnen kommer upp helt ostrukturerat. Igår i lingonskogen förstod jag vad det handlade om: DISKRENSNING.
Min vän skogen hjälper mig att ta bort alla cockies och alla spår av tvivelaktiga hemsidor jag varit inne på i mitt liv. Dessutom kan jag ge min tillåtelse till att vissa skadliga gamla filer tas bort för att slängas i papperskorgen där de borde legat för flera år sedan!
En sista sak vill jag berätta från min lingonskog. När det började gå mot skymningen hörde jag några karakteristiska skrik över trädtopparna. Gäss i plogformation. Två riktigt stora plogar med några minuters mellanrum. Det kanske inte är så mycket att notera. När lingonen är mörkröda så flyger vildgässen mot varmare trakter. De vet att det nu gäller att ta sig härifrån. Men det märkliga var att dessa plogar flög åt fel håll! De stackars gässen var i god fart på väg mot nordväst. Hoppas att de senare insåg sitt misstag och gjorde en U-sväng där uppe i skyn.
Lars-Eric Nilsson
måndag 13 september 2010
Dagen efter
Så var årets motionslopp avklarat! Nu, dagen efter,är det dags att summera intrycken och gå vidare in i hösten. Jag sprang alltså Lasse-Majaloppet utanför Arboga igår. Som alltid tog jag mellandistansen, 12 km. Den känner jag väl till eftersom jag faktiskt bor innanför bansträckningen!
Dags att se tillbaka på en ganska behaglig träningssäsong. Att min tid vid målgång var fyra minuter sämre än förra året får jag ta med ro. Jag hade trevligt i spåret och blev inte omsprungen av särskilt många. Det kan bero på att jag redan vid starten ställde mig i de bakre leden. Min strategi är att försöka springa om några stycken under loppets gång. Ibland lyckas det men inte alltid.
Till mina minnen hör att jag en gång stod på öronen rejält i det hala spåret. Jag minns också den lille killen som sprang om mig för flera år sedan mitt under loppet. Han kunde ha varit elva-tolv år. "Honom ska jag snart vara ifatt", tänkte jag. Inte alls. Han försvann mellan träden! Efter gårdagen ska jag även minnas ambulansen som stod i spåret två hundra meter från målet. Jag får vara glad att jag klarade påfrestningen och slapp bli buren på bår. Inte vet jag vilken distans den löparkamrat hade tänkt att klara som föll ihop och fick hjälp av sjukvårdspersonal. Att hon var tvungen att bryta loppet var ganska uppenbart.
Så löp ditt lopp med både kraft och förstånd nu när vi går in i hösten på allvar!Det är nog bättre att sakta farten något och gå stadigt framåt. Alternativet att tokrusa kanske leder snabbare framåt för en stund. Men det gäller ju trots allt att försöka nå själva slutmålet!
Ha en bra dag!
Lars-Eric Nilsson
Dags att se tillbaka på en ganska behaglig träningssäsong. Att min tid vid målgång var fyra minuter sämre än förra året får jag ta med ro. Jag hade trevligt i spåret och blev inte omsprungen av särskilt många. Det kan bero på att jag redan vid starten ställde mig i de bakre leden. Min strategi är att försöka springa om några stycken under loppets gång. Ibland lyckas det men inte alltid.
Till mina minnen hör att jag en gång stod på öronen rejält i det hala spåret. Jag minns också den lille killen som sprang om mig för flera år sedan mitt under loppet. Han kunde ha varit elva-tolv år. "Honom ska jag snart vara ifatt", tänkte jag. Inte alls. Han försvann mellan träden! Efter gårdagen ska jag även minnas ambulansen som stod i spåret två hundra meter från målet. Jag får vara glad att jag klarade påfrestningen och slapp bli buren på bår. Inte vet jag vilken distans den löparkamrat hade tänkt att klara som föll ihop och fick hjälp av sjukvårdspersonal. Att hon var tvungen att bryta loppet var ganska uppenbart.
Så löp ditt lopp med både kraft och förstånd nu när vi går in i hösten på allvar!Det är nog bättre att sakta farten något och gå stadigt framåt. Alternativet att tokrusa kanske leder snabbare framåt för en stund. Men det gäller ju trots allt att försöka nå själva slutmålet!
Ha en bra dag!
Lars-Eric Nilsson
fredag 3 september 2010
Ett gott val
Livet kantas av olika val som vi gör. Andra menar att vi styrs till stor del av vår kultur, föräldrabakgrund, uppfostran, värderingar m.m. Någon gång i livet kan vi hamna i akuta situationer där vi måste göra smärtsamma och ångestfulla val.
Ett av mina aktiva val som jag gjorde i samband med olika svårigheter under min utbildningstid har jag senare i livet haft stor glädje och nytta av. Jag valde att motionera regelbundet. Vid det tillfället var det för att jaga en begynnande depression på flykten. Något som även lyckades.
Nu lägger jag upp min joggningsträning för hela året. På vinterhalvåret i lite lättare form på sandade gång- och cykelbanor. Från maj till november i skog och mark. Säsongen avslutar jag med ett regionalt motionslopp: Lasse-Majaloppet. Där väljer jag mellandistansen tolv kilometer. Nästa söndag är det dags. Jag kommer att springa Lasse-Majaloppet för femtonde året. Visst går det någon minut eller några långsammare för varje år men det är en skön känsla för både kropp och själ.
Så är det ju dags för val till kommun, landsting och riksdag snart. Det är faktiskt roligt att se alla positiva och snälla politikeransikten i Tv-rutan. Alla gör ju naturligtvis sitt bästa för att göra ett bra intryck. Jag kommer med glädje att gå till min vallokal och använda min rösträtt. Vi har stor anledning att vara tacksamma för att leva i ett samhälle där demokratiska fri- och rättigheter är naturliga grundstenar. I vår del av världen tror och förutsätter vi att våra valda politiker och tjänstemän inte stoppar allmänna medel i egen eller i kompisarnas ficka.
Jag har under hela året följt vad en lokaltidning på Mallorca skriver om (Diario de Mallorca). En ständig följetong har varit den politiska korruptionen. När vissa människor får politiska befogenheter använder de dessa till att föra över kommunala och statliga pengar till sina egna konton. Inte bara någon enstaka gång utan satt i system. När det ena politiska blocket vinner lokalvalet lägger de ner mycket tid till att anmäla de oegentligheter som motståndarna sysslat med under den tidigare mandatperioden. Om sedan den andra sidan vinner nästa gång så försöker man städa upp på samma sätt.
När jag var ung fick jag ett stipendium och for till Brasilien och Paraguay. Där mötte jag på ett ganska hårdhänt sätt den ofrihet som rådde på 1980-talet. Jag var med om att muta en polis vid en vägpostering pga. krångel med ett saknat papper. En polis som dessutom var onykter i sin tjänsteutövning. I Paraguay var militären närvarande i varje samhälle. Det riktigt kändes att den reella makten låg hos dem. En gång kunde det ha slutat illa. Inte visste jag att motivet vid torget i den lilla byn var självaste militärhögkvarteret. När jag tog kortet ropade vakten något och ut kom ett antal officerare och började marschera efter mig. Som tur var insåg de genast att jag inte utgjorde något verkligt hot. Jag var bara en blåögd ung student!
Ett av mina aktiva val som jag gjorde i samband med olika svårigheter under min utbildningstid har jag senare i livet haft stor glädje och nytta av. Jag valde att motionera regelbundet. Vid det tillfället var det för att jaga en begynnande depression på flykten. Något som även lyckades.
Nu lägger jag upp min joggningsträning för hela året. På vinterhalvåret i lite lättare form på sandade gång- och cykelbanor. Från maj till november i skog och mark. Säsongen avslutar jag med ett regionalt motionslopp: Lasse-Majaloppet. Där väljer jag mellandistansen tolv kilometer. Nästa söndag är det dags. Jag kommer att springa Lasse-Majaloppet för femtonde året. Visst går det någon minut eller några långsammare för varje år men det är en skön känsla för både kropp och själ.
Så är det ju dags för val till kommun, landsting och riksdag snart. Det är faktiskt roligt att se alla positiva och snälla politikeransikten i Tv-rutan. Alla gör ju naturligtvis sitt bästa för att göra ett bra intryck. Jag kommer med glädje att gå till min vallokal och använda min rösträtt. Vi har stor anledning att vara tacksamma för att leva i ett samhälle där demokratiska fri- och rättigheter är naturliga grundstenar. I vår del av världen tror och förutsätter vi att våra valda politiker och tjänstemän inte stoppar allmänna medel i egen eller i kompisarnas ficka.
Jag har under hela året följt vad en lokaltidning på Mallorca skriver om (Diario de Mallorca). En ständig följetong har varit den politiska korruptionen. När vissa människor får politiska befogenheter använder de dessa till att föra över kommunala och statliga pengar till sina egna konton. Inte bara någon enstaka gång utan satt i system. När det ena politiska blocket vinner lokalvalet lägger de ner mycket tid till att anmäla de oegentligheter som motståndarna sysslat med under den tidigare mandatperioden. Om sedan den andra sidan vinner nästa gång så försöker man städa upp på samma sätt.
När jag var ung fick jag ett stipendium och for till Brasilien och Paraguay. Där mötte jag på ett ganska hårdhänt sätt den ofrihet som rådde på 1980-talet. Jag var med om att muta en polis vid en vägpostering pga. krångel med ett saknat papper. En polis som dessutom var onykter i sin tjänsteutövning. I Paraguay var militären närvarande i varje samhälle. Det riktigt kändes att den reella makten låg hos dem. En gång kunde det ha slutat illa. Inte visste jag att motivet vid torget i den lilla byn var självaste militärhögkvarteret. När jag tog kortet ropade vakten något och ut kom ett antal officerare och började marschera efter mig. Som tur var insåg de genast att jag inte utgjorde något verkligt hot. Jag var bara en blåögd ung student!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)