Fuerzas

Algunos días te despiertas con muchas ganas de vivir. Igual que la luz del día vuelve allí fuera en tu cuerpo y en todo tu ser sientes una energía especial. Estás como una de esas pilas recargables.

¿Qué hay que hacer con tanta fuerza? Pues, guardarlas en tu mano como un tesoro precioso cuando sales de casa. No malgastarlas en tonterías. Cuando el autobús llega tarde lo esperas con una sonrisa. Si la jefa viene nerviosa y te da la bronca la haces una broma. Cuando los niños no quieren dejar la guardería y venir contigo a casa les compras helados en el camino.

¡Buenos días y buena suerte!

Lars-Eric

Varumärket Fladen

Före skolstarten gjorde jag en avstickare till Halland med mina döttrar. För oss hör det till sommaren att få ligga några nätter i tält. Det gjorde inget att det regnade lite från och till. Om vi inte får uppleva hur det är att pressa ner sig i en sovsäck och ligga hela natten på ett tveksamt underlag åtminstone en gång om året så fattas det något.
Den här gången hade jag i största hemlighet anmält oss till en fisketur från Varberg. Fladenbåtarna har ett centralt läge i Varbergs hamn. Flera andra företag runt omkring har hängt på och skyltar med Fladen. I fiskebutiker runt om i landet kan man köpa redskap och drag som är märkta Fladen. När jag var 15 låg jag ibland och läste storögd om fisketurer till Fladen från Varberg i olika tidningar.

Nu var dagen inne och vi betalade våra fiskebiljetter. Eftersom vi redan var långt inne i augusti trodde jag knappast att det skulle vara några fler anmälda. Vid fiskebåten fanns stora plakat med små barn som höll upp enorma torskar, vuxna som höll meterlånga hajar osv. Det gäller ju att hålla varumärket vid liv!

Efter en timmes färd från kusten i riktning mot Danmark tutade kaptenen. Det var tecknet på att alla vi trettio deltagare fick kasta i våra drag. På alla de kraftiga havsfiskerullarna stod det naturligtvis Fladen! På en meters avstånd från varandra stod vi och drog som galningar i våra spön. Bara några minuter tills kaptenen tutade igen och det var dags att gå till nästa fiskeplats.

Fem timmar senare är vi på väg tillbaka mot Varberg i skymningen. Trettio nybörjare, amatörer och proffs summerar fiskedagen: några makrillar, småsej och vitling. En och annan torsk som är för liten. De som är under trettiofem cm får återgå till det ljuva havslilvet.Tyvärr ganska många farliga fjärsingar mer giftiga än huggormar. De fick inte ens komma ombord.

Kanske är det inte för själva fisket. Det var säkert väldigt bra på 1960-talet. Det är nog mera för själva upplevelsen. Nu har vi gjort Fladen! Precis som man åker någon gång eller varje år till Mallorca. Fast man kanske skulle ha det bättre som turist på andra resmål. Det är varumärket som räknas. Fladen står för en spännande upplevelse. Det spelar mindre roll om man bara får fjärsingar, bottennapp eller trasslar in sig i grannens rev.Vi har ju i alla fall varit där.

Mormorshelikopter

Härom dagen var jag inbjuden till en författarsamling på Arboga bibliotek. Merit Åhs Janbrink läste ur sin alldeles nyutkomna diktsamling Blå slagg på marken (Förlaget Axplock). Mellan dikterna berättade hon om sin barndom i Ljusnarsberg. Hon hade hittat på ett eget namn för en av de insekter som ibland så här i slutet av sommaren ljudlöst tar sig in genom öppna vädringsfönster. Mormorshelikopter kallade hon den helt harmlösa varelsen som ofta kommer på besök mot skymningen. Det handlar om den stora spinkiga harkranken (pitula paludosa).

Nu har jag inte riktigt kunnat glömma vad Merit sagt utan kmormorshelikoptern har cirkulerat runt inne i mitt huvud. Därför måste jag berätta om ett annat sommaräventyr. För cirka sexton år sedan fick jag och min dåvarande fru besök från Spanien. Det var just den här tiden på sommaren när vädringsfönstren stod öppna på eftermiddagen. Våra gästande spanjorer vilade siesta i ett av våra sovrum. Allt var lugnt och stilla. Tills vi hörde ett halvkvävt tjut inne ifrån sovrummet. Min fru sprang dit och undrade orolig vad som stod på. Spanjorskan låg på sängen stel av skräck och pekade mot fönstret. O, vilken moskito, vilken fruktansvärd moskito! Inte kunde hon veta att mormorshelikoptern helt saknade sugutrustning. Frågan är vad en mormorshelikopter egentligen sysslar med i sitt liv. Det får bli ett ämne för ett djupare studium.


Lars-Eric

Västmanland turístico

Ayer hice una salida con bicicleta para ver unos rincones al nortre de mi región Västmanland. Allí han labrado el hierro desde el siglo XVI. La verdad es que al final se me hizo demasiado pesado. ¡Aun con una bici deportiva 180 kilómetros es demasiado!

Mi ruta: Arboga - Köping - Odensvi - Lisjö - Ramnäs - Ängelsberg - Fageresta - Kolsva - Köping - Arboga

Las fotos desde arriba a la izquierda: 1) Köping, La ciudad antigua 2) Lisjö, una posesión privada 3,4) Ramnäs, Ramnäs bruk 5) Ängelsberg, Engelsberg bruk


Lars-Eric

Hjältar

Mitt i sommaren är det lågsäsong när det gäller lokaltidningens nyhets- och samhällsrapportering. Jättebilder fyller tidningssidorna och tappra semestervikarierande ungdomar letar febrilt efter något att skriva om. Ett dubbelsidigt reportage handlade om en parksoffas liv under en hel månad. Vilka som suttit på den och vilka dagar det inte suttit någon alls. Kanske kul att göra men något innehållslöst.

På kulturfronten går en slags motström som vill fånga upp människors längtan och behov av mening, att skaffa ett eget liv, en plattform att stå på och ett mål att vandra mot och arbeta för. Denna motström märks tydligt i de stora reportagen och krönikorna som handlar om musik. Det kan röra sig om lokala scener på innekrogar dit kultförklarade rocklegender regelbundet kommer och återvänder. Eller stora reportage där regionala gigantiska musikfestivaler upphöjs och förskönas. Hos en del av dessa krönikörer verkar det vara ett ideal att våga göra sig fri från etablerade normer och mönster. Att hitta en väg, något att leva för i en lerig tältstad långt borta från föräldragenerationens välordnade borgar.

Hoppas att det också kan leda till något positivt. Att bli bjuden på mäsk, underförstått från hembränd sprit, på en parkeringsplats efter en rockkonsert är nog inte automatiskt en bra start på ett hållbart liv och en god framtid för unga och medelålders människor.

Men visst behöver alla någon att verkligen se upp till. Jag menar efter stadierna där först mamma, pappa och sedan skolfröken är de absoluta hjältarna - vår tida ikoner. Fråm min egen ungdomstid minns jag hur viktigt det var att kunna åka iväg i en knökfull bil på kvällen rakt ut i sommren och lyssna till våra självklara hjältar i tiden. Eftersom jag tillhörde en frikyrklig miljö handlade det om att åka nio mil för att lyssna till hur Ingemar Olsson behandlade ett piano och avslöjade att många av rockhistoriens superlåtar grundade sig på bara tre ackord. Eller tidigare när jag var femton och bodde i göteborgsområdet. Våra självklara hjältar hette Choralerna och de sjöng på engelska!

Lars-Eric