Jag tillhör den stora kategori människor som är rörlig. Som är van vid att för egen maskin ta sig till de platser man själv vill. Det brukar gå någorlunda snabbt, rakt och smidigt också. En sak som hämmar kan vara att kroppen är lite stel i vissa rörelser. Något som bara är naturligt så här långt inne i medelåldern.
Denna kategori som jag är en del av har mycket svårt att föreställa sig hur livet och vardagen kan te sig för den andra kategori människor som är rörelsehindrad. Som alltid möter olika hinder i sin väg och som aldrig kan ta en rak smidig väg för att komma fram på kort tid.
Nu har jag tillfälle att på ett personligt och närgånget sätt få praktisera som rörelsehindrad. Tack vare eller på grund av en genomförd åderbråcksoperation i mitt högerben. Alltså har jag sedan en vecka i praktiken bara haft ett fungerande ben att ta mig fram i livet med. Problemen kom genast som på löpande band. Hur får jag på strumpan på högerfoten när jag absolut inte kan böja på benet? På vilket sätt tar jag mig upp för en trappa utan att anstränga mig alltför mycket? Varför är alla trottoarkanter så höga? De första dagarna klarade inte mitt nyopererade ben att lyftas upp alls! Så går allt mycket långsamt. Jag haltar och småsläpar mitt lindade ben i sakta mak både ute och inne.
Inser och begrundar att vårt välordnade samhälle fungerar bäst för kategorin rörliga och att rörelsehindrade medmänniskor ofta är just hindrade att fungera efter sina förutsättningar.
Trevlig helg,
önskar
Lars-Eric Nilsson
