Lämnar jag staden
för en stunds motion
på landsbygden
Skuggorna är längre
nu om aftonen
Först är allt
tyst och öde
Solen står lågt
över gröna fälten
Skuggorna är längre
nu om aftonen
Den först syrsan
hörs i dikeskanten
Blommor i gult
och svagt rött
Skuggorna är längre
nu om aftonen
En liten pärlemofjäril
i ängslig flykt
Porlande vatten
under bron
Skuggorna är längre
nu om aftonen
Den sista lärkan
sprudlar av glädje
En ringduvan muttrar
i granskogen
Skuggorna är längre
nu om aftonen
Trött vänder jag hemåt
på en liten grusväg
Medan solens
ännu intensiva pilar
kastar min skugga
allt längre fram
Nu om aftonen
Lars-Eric Nilsson
söndag 10 juli 2011
söndag 5 juni 2011
Verano
El otro día llegó el verano en una manera especial por aquí donde vivo. La primavera siempre llega con sus diferentes flores que aparecen como en secreto y se van otra vez dentro de poco tiempo. Felices los que tienen tiempo de notar todas las señales en el campo.
Verano verano para mí significa sol y unos 20 grados de temperatura como mínimo. En su cumbre también ir al bosque a recoger bajas. Primero las azules y al final las rojas. Esto para tener mermelada y cinfitura en el tiempo oscuro y maligno.
Pero ahora en junio hay un signo inequívoco de la llegada del verano: el cuco (Cuculus canorus). El otro día lo oí cuando hice foting en un camino forestal. Era el anuncio de la verdadera llegada del verano. ¡Lastima que en su vida privada sea un engañoso de corazón y conducta! Su voz es sin duda fuerte y dominante pero su andar no sirve de modelo.
¡Feliz verano a todos!
Lars-Eric Nilsson
Verano verano para mí significa sol y unos 20 grados de temperatura como mínimo. En su cumbre también ir al bosque a recoger bajas. Primero las azules y al final las rojas. Esto para tener mermelada y cinfitura en el tiempo oscuro y maligno.
Pero ahora en junio hay un signo inequívoco de la llegada del verano: el cuco (Cuculus canorus). El otro día lo oí cuando hice foting en un camino forestal. Era el anuncio de la verdadera llegada del verano. ¡Lastima que en su vida privada sea un engañoso de corazón y conducta! Su voz es sin duda fuerte y dominante pero su andar no sirve de modelo.
¡Feliz verano a todos!
Lars-Eric Nilsson
lördag 23 april 2011
Vårdagbok
Hej igen!
Jag hör till de personer som måste se och höra saker som har med vårens frammarsch att göra. Det är som att annars kan jag inte känna mig säker på att det verkligen är vår. Jag kan också bli irriterad efteråt om jag förstått att jag missat något av dessa vårtecken som hör till denna underbara tid.
Här kommer min vårdagbok för 2011. Som vanligt de senaste 4-5 åren hörde jag lärkor flyga över isen när jag satt ute på Hjälmaren i mars. Det var nog i slutet av mars som jag såg de första hästhovarna vid någon vägkant. Funderade över varför de heter hästhov. Det kan kanske bero på att när de blir gamla och utvissnade så böjer de sig ner mot jorden igen i en båge. Formen kan då påminna om en hästsko.
Nu i april har ju allt kommit igång i en rasande fart. Den här våren gäller det verkligen att hänga med!I skogsbrynet sjunger bofinkarna med sin kraftiga stämma. Snart fick de sällskap av de livliga rödhakarna. Det är nu innan löven kommit som man ska försöka se dem. Senare håller de helst till i de täta lövverken.
Igår när jag var ute på en av mina långa joggingrundor hörde jag den första lövångaren. Det slår aldrig fel. Precis när de första små löven kommer på björkarna så är han här. De måste alltså röra sig uppåt landet i takt med lövsprickningen. Jag hörde också flera koltrastar. De är ju verklga skönsångare. Enormt vackert avvägd ton som de har. Ett stänk av lite nordiskt vemod har de också. Min favorit har jag också hört: taltrasten. Hans röst är så kraftig. Den hörs verkligen långt i skogen. Sedan varierar han mycket och hinner få till så många toner under sin strof. En riktig tonkonstnär alltså!
Så gå ut och fösök njuta lite. Ta till dig våren i bitar som passar just dig. Alla dessa fåglar kanske inte sjunger av glädje och tacksamhet. Naturvetaren säger att det är ren instinkt och revirkamp. Men vi själva har ju fått förmåga att uttrycka äkta glädje och lovsång. Så låt oss göra det då!
Vårhälsningar från
Lars-Eric Nilsson
Jag hör till de personer som måste se och höra saker som har med vårens frammarsch att göra. Det är som att annars kan jag inte känna mig säker på att det verkligen är vår. Jag kan också bli irriterad efteråt om jag förstått att jag missat något av dessa vårtecken som hör till denna underbara tid.
Här kommer min vårdagbok för 2011. Som vanligt de senaste 4-5 åren hörde jag lärkor flyga över isen när jag satt ute på Hjälmaren i mars. Det var nog i slutet av mars som jag såg de första hästhovarna vid någon vägkant. Funderade över varför de heter hästhov. Det kan kanske bero på att när de blir gamla och utvissnade så böjer de sig ner mot jorden igen i en båge. Formen kan då påminna om en hästsko.
Nu i april har ju allt kommit igång i en rasande fart. Den här våren gäller det verkligen att hänga med!I skogsbrynet sjunger bofinkarna med sin kraftiga stämma. Snart fick de sällskap av de livliga rödhakarna. Det är nu innan löven kommit som man ska försöka se dem. Senare håller de helst till i de täta lövverken.
Igår när jag var ute på en av mina långa joggingrundor hörde jag den första lövångaren. Det slår aldrig fel. Precis när de första små löven kommer på björkarna så är han här. De måste alltså röra sig uppåt landet i takt med lövsprickningen. Jag hörde också flera koltrastar. De är ju verklga skönsångare. Enormt vackert avvägd ton som de har. Ett stänk av lite nordiskt vemod har de också. Min favorit har jag också hört: taltrasten. Hans röst är så kraftig. Den hörs verkligen långt i skogen. Sedan varierar han mycket och hinner få till så många toner under sin strof. En riktig tonkonstnär alltså!
Så gå ut och fösök njuta lite. Ta till dig våren i bitar som passar just dig. Alla dessa fåglar kanske inte sjunger av glädje och tacksamhet. Naturvetaren säger att det är ren instinkt och revirkamp. Men vi själva har ju fått förmåga att uttrycka äkta glädje och lovsång. Så låt oss göra det då!
Vårhälsningar från
Lars-Eric Nilsson
tisdag 8 mars 2011
Ljusets återkomst
Den svåra kampen mot mörkret och kylans isgrepp vekar i stort vara över för den här gången. Vi får känna ett försiktigt spirande hopp längst inne i själen. Den kalla och förödande vintern var ingen slutpunkt. Nu sväller trädens och buskarnas knoppar. De vill vara beredda på den dag då det är dags att definitivt bryta sig ut ur köldens begränsning.
Så låt oss knäppa upp lite runt halsen och känna oss för. Vinden är kanske inte längre ett hot utan en förväntan. Lyckliga de som har förstånd att ta in livets förnyelse i den vårtid som trots allt kommer med raska steg!
Lars-Eric Nilsson
torsdag 20 januari 2011
Härliga tider
Egentligen började jag längta efter detta redan i oktober. När första snöfallet kom och det började frysa på vattenpölarna. Jag undrade hur det skulle bli denna vinter. Om det var någon mening att se över grejerna inför en ny säsong eller ej. Visserligen var ju förra vintern riktigt bra och det gick att hålla på till strax före påsk. Men när det gäller sådana ting kan man ju aldrig veta i förväg. Bara att hoppas alltså.
Så idag var jag ute på isen för första gången denna vinter. Jag har blivit lite mer förståndig och vaksam nu. Ger mig inte ut förrän jag antar att isen bör vara mellan 20 och 30 centimeter tjock. För kanske fem år sedan gick jag ut strax efter jul. Det var som en fix idé att jag var tvungen. En bra bit ut visade det sig att isen bara var 10 centimeter. Dessutom varierade tjockleken och öppet vatten syntes vid en liten ö. På så sätt får man inga bra minnen.
Idag, däremot, efter en halkig marsch rakt ut på en av vårt lands stora sjöar öppnade sig underbara vyer i närheten av den bebodda ö som heter Valen. Det är detta jag varje vinter längtar efter: De mjuka pastellfärgerna och solljusets reflexer i den blågrå isen. I fonden Kilsbergens tydliga relief mot horisonten. Tre väldiga havsörnar som stora klumpar på isen.
Inte heller gör det något att jag numera känner till några riktigt bra aborrställen. Om jag får fem kilo eller som idag fem skapliga borrar spelar mindre roll. Det är storheten i panoramat som räknas. Kanske också att klara de 4-5 kilometrarna utan snöskoter eller spark. Att få känna att jag lever fullt ut och klarar av 6 timmar i detta öppna islandskap. Fast nästa gång ska dubbarna på under kängorna. Det skulle vara djupt olyckligt att ytterligare förlänga vårdköerna vid centralortens avdelning för frakturer.
Hälsningar
Lars-Eric Nilsson
Så idag var jag ute på isen för första gången denna vinter. Jag har blivit lite mer förståndig och vaksam nu. Ger mig inte ut förrän jag antar att isen bör vara mellan 20 och 30 centimeter tjock. För kanske fem år sedan gick jag ut strax efter jul. Det var som en fix idé att jag var tvungen. En bra bit ut visade det sig att isen bara var 10 centimeter. Dessutom varierade tjockleken och öppet vatten syntes vid en liten ö. På så sätt får man inga bra minnen.
Idag, däremot, efter en halkig marsch rakt ut på en av vårt lands stora sjöar öppnade sig underbara vyer i närheten av den bebodda ö som heter Valen. Det är detta jag varje vinter längtar efter: De mjuka pastellfärgerna och solljusets reflexer i den blågrå isen. I fonden Kilsbergens tydliga relief mot horisonten. Tre väldiga havsörnar som stora klumpar på isen.
Inte heller gör det något att jag numera känner till några riktigt bra aborrställen. Om jag får fem kilo eller som idag fem skapliga borrar spelar mindre roll. Det är storheten i panoramat som räknas. Kanske också att klara de 4-5 kilometrarna utan snöskoter eller spark. Att få känna att jag lever fullt ut och klarar av 6 timmar i detta öppna islandskap. Fast nästa gång ska dubbarna på under kängorna. Det skulle vara djupt olyckligt att ytterligare förlänga vårdköerna vid centralortens avdelning för frakturer.
Hälsningar
Lars-Eric Nilsson
söndag 9 januari 2011
Un año de reposo
En mi iglesia hemos celebrado la comunión, la santa cena hoy. Leí unos versículos de Hebreos, capítulo cuatro. "Por tanto queda un reposo para el pueblo de Dios. Porque el que ha entrado en su reposo, también él mismo ha reposasdo de sus obras, como Dios de las suyas (9,10)"
Animé a los participantes de la reuñión a no seguir arrastrando los problemas del año pasado. A reconciliarse con las faltas del año finalizado. Los buenos propósitos no alcanzados. Todo lo que se ha querido hacer a menudo se ha disminuido a casi nada a la hora de la realidad.
Los animé a entrar a reposo en este año recién empezado. No a quedar sin hacer nada. Más bien buscar las fuerzas, las buenas ideas y la fantasía de Dios. Será como esquiar haciendo huellas donde nadie ha estado antes o como navegar en un mar inmenso sin haber por completo decidido el rumbo.
Lars-Eric Nilsson
torsdag 16 december 2010
Vårt förträngda behov
Hej igen!
Det var ett tag sedan sist men nu finns det några saker som cirkulerar där inne och längtar efter att få komma i tryck och hitta läsare.
Detta blir en blandning av tankar kring litteraturpristagaren Mario Vargas Llosa och den julpredikan som jag ska hålla på söndag i det frikyrkliga sammanhang som jag är en del av i Arboga.
Ibland har det sagts av författare och litteraturkännare att ett folk behöver sina berättelser för att leva vidare. Därför försöker man ibland hjälpa utsatta folkspillror att minnas sina berättelser för att på så sätt bli starkare. Det går att vända på steken och säga att ett folk formas av sina egna berättelser.
Mario Vargas Llosa är en man som alltid uppmuntrat berättande i den spansktalande delen av världen. I sitt vackra tal om litteraturens kraft och roll i en värld som inte blivit bättre utan där våld och förtryck ständigt återkommer så betonar han alla de författare som han tagit intryck av. Det är samtidigt väldigt många nu levande berättare som har Mario Vargas Llosa att tacka för stöd och uppmuntran på olika sätt. Inte minst är han en ständigt närvarande skribent i spanska dagstidningar.
Tillbaka till vår del av världen och den stundande julen. Tänk om det är så att våra jultraditioner egentligen är en modern variant av ett urgammalt förträngt behov av att samlas i familjen och vid lägerelden sitta ner och berätta för sina barn och barnbarn. Att ge folket inre kraft till fortlevnad och styrka genom berättelsens sammanhållande funktion.
Som kristna människor har vi ett starkt bidrag att komma med i julens lägereld som är nedtonad till stearinljus och kanske en täljstenskamin. Vi får berätta för våra barn och barnbarn om frälsningshistorien. Att Gud hade en stor överraskning i beredskap: det svaga barnet som i sig självt är så sårbart och har till synes oändliga behov. Att detta barn och detta barnaskapets tillhörighet är Messias stora hemlighet och gåva.
Återstår bara att bejaka våra sedan länge förträngda behov och vara öppen för överraskningar denna jul.
Ha det så fridfullt om vi inte hörs!
Lars-Eric Nilsson
Det var ett tag sedan sist men nu finns det några saker som cirkulerar där inne och längtar efter att få komma i tryck och hitta läsare.
Detta blir en blandning av tankar kring litteraturpristagaren Mario Vargas Llosa och den julpredikan som jag ska hålla på söndag i det frikyrkliga sammanhang som jag är en del av i Arboga.
Ibland har det sagts av författare och litteraturkännare att ett folk behöver sina berättelser för att leva vidare. Därför försöker man ibland hjälpa utsatta folkspillror att minnas sina berättelser för att på så sätt bli starkare. Det går att vända på steken och säga att ett folk formas av sina egna berättelser.
Mario Vargas Llosa är en man som alltid uppmuntrat berättande i den spansktalande delen av världen. I sitt vackra tal om litteraturens kraft och roll i en värld som inte blivit bättre utan där våld och förtryck ständigt återkommer så betonar han alla de författare som han tagit intryck av. Det är samtidigt väldigt många nu levande berättare som har Mario Vargas Llosa att tacka för stöd och uppmuntran på olika sätt. Inte minst är han en ständigt närvarande skribent i spanska dagstidningar.
Tillbaka till vår del av världen och den stundande julen. Tänk om det är så att våra jultraditioner egentligen är en modern variant av ett urgammalt förträngt behov av att samlas i familjen och vid lägerelden sitta ner och berätta för sina barn och barnbarn. Att ge folket inre kraft till fortlevnad och styrka genom berättelsens sammanhållande funktion.
Som kristna människor har vi ett starkt bidrag att komma med i julens lägereld som är nedtonad till stearinljus och kanske en täljstenskamin. Vi får berätta för våra barn och barnbarn om frälsningshistorien. Att Gud hade en stor överraskning i beredskap: det svaga barnet som i sig självt är så sårbart och har till synes oändliga behov. Att detta barn och detta barnaskapets tillhörighet är Messias stora hemlighet och gåva.
Återstår bara att bejaka våra sedan länge förträngda behov och vara öppen för överraskningar denna jul.
Ha det så fridfullt om vi inte hörs!
Lars-Eric Nilsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)